Fredagsfrulle
Vi åkte in till Regnbågen 6.30 i morse och åt en lyxig fredagsfrulle. Mio tyckte det var helt tokigt att åka iväg och fika när det var bäcksvart ute 😁 Men jag ville hitta på något mysigt med dem innan de skulle åka! Kändes nämnligen lite vemodigt i morse att lämna goungarna på förskolan med vetskapen att inte träffa dem på en vecka. Jag känner inte direkt att jag varit skönaste mamman i stan att umgås den här veckan. Det har varit kursavslutsvecka och viktiga muntliga redovisningar som legat och tyngt över mig. Varit stressad, lättirriterad och ofokuserad..Oskön helt enkelt. Jag lider med de som vart tvugna att stå ut med mig och beundrar dem för att de hållt humöret uppe ändå, haha.. Lukas har i och för sig sagt åt mig att gå och lägga mig och vila och kört iväg mig för att träna när han och barnen ska äta middag men jag tror ändå det var för min skull, för att jag behövde andas och inte för att de ville bli av med mig. Men vem vet! 😉
Nu är jag som vanligt efter sådana här veckor, 10 kg lättare, en fröjd är det! Att allt är gjort och att det dessutom gått skitbra, jag borde inte må så dåligt över muntliga redovisningar för jag briljerar ju på dem nu för tiden! Kritik från typ högstadiet hänger kvar varje gång jag ska göra en muntlig redovisning, det eviga tjatet om att jag pratar för tyst och för snabbt. Men de senaste åren har det bara låtit att jag pratar tydligt och lugnt, och är strukturerad och påläst. Fanns ingenting alls (!!) att anmärka på igår. Det är ju de positiva orden som jag ska fästa i mitt huvud i stället. Är väl förvisso bra att ha den negativa kritiken också för jag tänker ju nu mera på att verkligen prata lååångsamt och våga pausa för att andas. Prata högt tänker jag dock inte på. När man lyssnar så ska man va tyst, och är ni tysta så hör ni vad jag säger. Så det så.
Nu är jag som vanligt efter sådana här veckor, 10 kg lättare, en fröjd är det! Att allt är gjort och att det dessutom gått skitbra, jag borde inte må så dåligt över muntliga redovisningar för jag briljerar ju på dem nu för tiden! Kritik från typ högstadiet hänger kvar varje gång jag ska göra en muntlig redovisning, det eviga tjatet om att jag pratar för tyst och för snabbt. Men de senaste åren har det bara låtit att jag pratar tydligt och lugnt, och är strukturerad och påläst. Fanns ingenting alls (!!) att anmärka på igår. Det är ju de positiva orden som jag ska fästa i mitt huvud i stället. Är väl förvisso bra att ha den negativa kritiken också för jag tänker ju nu mera på att verkligen prata lååångsamt och våga pausa för att andas. Prata högt tänker jag dock inte på. När man lyssnar så ska man va tyst, och är ni tysta så hör ni vad jag säger. Så det så.